Tänä päivänä

Svenska sittningar

Solveig — Thu, 17 May 2012 08:10:43 +0000

I Sverige kallas sitz för sittning och så har de också spexer. I lördags var vi på första och sista sittningen och igår var vi på ett spex. Det sägs att spex- och sitzkulturen kommit till Finland från Sverige, men i så fall har nog Finland lyckats ganska bra med att vidareutveckla de svenska prototyperna. Både de finska sitzerna som spexerna är bättre!

Låt oss börja med sittningarna. I Finland börjar sitzerna med att sångledaren förklarar sitzreglerna och drar sången som heter Helan. Sången börjar med sångledarens solo och sitzdeltagarnas “umm-tsch-tsch” och sedan sjunger alla sitzdeltagare med i refrängen. Vid slutet av sången skålas det och så fortsätter sjungandet på det sättet med de traditionella Halvan, Kvarten och Kvinten. Under kvällen serveras en mycket enkel tre rätters middag på papperstallrikar. Ibland bes någon stiga upp på bordet och sjunga en sång – vilket i själva verket betyder att välja en sång och leda sången. Om personen i fråga gjorde det bra sjunger sitzdeltagarna till denne och denna avslutar sången med ett lämpligt rim osv. Till reglerna hör att inte tala då sångledaren har ordet eller stiga från bordet före konferens. Om någon bryter mot något av reglerna kan personen i fråga få en straffsnaps – en äcklig blandning av något kökspersonalen kokat ihop – och såklart tvungen att stiga upp och sjunga/leda en sång. Sångerna ackompanjeras ofta med tillhörande rörelser och då punschen delas ut gungar sitzdeltagarna turomvis mot olika riktningar tillsammans och går till slut under bordet och sjunga. Stadgas sitzer avslutas alltid festligt med Modersmålets sång. Föreningen bjuder på snapserna och sitzavgiften är mycket låg.

I Sverige kallas alltså en liknande festlighet för sittning. Men prototypen är allt annat än en organiserad fest av samvaro och allsång. Istället handlar det egentligen om en vanlig middag t.o.m. med meny och brinnande ljus, men där varje bord har sin egen sångledare och borden försöker tävla lite mot varandra i förande av väsen och stämning. Istället för att be någon stiga upp och sjunga/leda en sång, kan någon bes upp med en sång som innebär att personen i fråga ska halsa allt den har i glaset och efter det sjunga alltid samma sång om hur det druckit upp allt som fanns i glaset. Ibland kan någon stiga upp och spexa till något annat. En van sitzdeltagare inser säkert att det inte fungerar att alla bord sjunger sin egen sång. Eller visst går det, men visst är det roligare då alla sjunger tillsammans? Stämningen var i synnerhet för en ovan sittningsdeltagare i ett bord full med utbytesstuderande separerad och utomstående. Inga gemensamma sångblad, sångböcker eller traditioner. Fast sittningsavgiften var högre och drycken skulle köpas skilt, var inte ens maten särskilt mycket bättre än den vi brukar få på sitzerna i Finland. Ja, och sångerna är ju, som jag tidigare konstaterat, de samma (med eventuella små lokala modifikationer).

Så enligt min åsikt är sitzerna i Finland mycket mer organiserade, kultiverade och roligare!

Nu ska jag iväg och se vad Warszawa har att bjuda på med min favorit-polska och ett par andra vänner!

Nånting som jag kommer att sakna

Solveig — Wed, 16 May 2012 11:15:08 +0000

Nånting som jag kommer att sakna i Malmö är deras falafelkultur – de utomordentligt smaskiga och billiga falafelrullarna man kan få varsomhelst och närsomhelst. Som de flesta vet finns det en hel del invandrare i Malmö – och invandrare betyder mer god mat från bland annat mellanöstern. Man vet inte om falafelrullarna kommer från Lebanon eller Israel, men dessa guldklimpar är här minst tio gånger mer populära än någon kebabrulle eller hamburgare. Alla äter falafelrullar – på väg till jobbet, till lunch, som mellanmål, middag, kvällsbit eller som slut på en lång natt. Vårt närmaste falafelställe ligger helt utanför dörren och Malmös kanske bästa falafelställe bara ett kvarter ifrån (sidanom flera andra goda alternativ), men jag var till en början lite skeptisk mot att äta falafelrullar så ofta för jag jämförde dem med ohälsosam och fettig snabbmat. Som tur gick den tanken bort snabbt för dessa 25 kronors kärlekspaket är det bästa magen kan få för en så liten summa och på så kort tid. Själva falafeln är något helt annat än den vi är vana med i Finland – den är färsk och gjord på plats av äkta kikärter och innehåller alltså mängder av god protein och underbara kryddor. Förutom dessa är det tunna rullade brödet fylld med färsk sallad, mycket persilja, röda tomater, krispiga gurkor, krämig tahini och enligt smak och tycke antingen både och eller “stark sås” och vitlökssås. Det tunna brödet rostas på de bästa ställen så att falafelrullen är extra knaprig att sätta sina tänder i – men som finns egentligen bara till för att hålla ihop all denna härlighet och tillför inte särskilt mycket “dålig vit vete” i portionen. Det är lite som Malmös “Subway” – men så mycket bättre och så mycket billigare (och med mindre vit vete om man bryr sig). Om du besöker Malmö, måste du bara prova en falafelrulle. Låt inte de litet schabbiga falafelställena skrämma bort dig – alla malmöbor, även vithåriga grannfrun, hämtar sin falafelrulle därifrån.

Detta ersätter det vi i Finland känner som studentlunch – den mångsidiga lunchen man får för 2,50 euro. Det finns inte i Sverige utan studerande äter antingen falafel eller har egen lunch med sig. Studentlunchen och Kasviskeidas är något jag alltså saknar i Finland. Något som jag dessutom INTE kommer att sakna i Malmö är vinden. Det blåser alltid i Malmö. Det må vara fint och varmt väder annars – men blåsten förstör idyllen. Vinden är verkligen något jag inte kommer att sakna.

Raw Food House

Solveig — Tue, 15 May 2012 09:52:04 +0000

Aivan aluksi on syytä varoittaa lukijoita, että tämä on vieraskirjoitus. Tämän tekstin kirjoittaja omistaa alla olevan peukalon. Identiteetti pysyköön salassa, mutta älykkäimmät lukijat voivat toki arvailla! Kuten otsikosta käy ilmi, menimme siis Solveig’n kanssa vihdoin hänen kovasti hypettämäänsä Raw Food Houseen, joka on saanut lyhyen selailun perusteella monenlaisilta kriitikoilta ja asiakkailta suuresti kehuja. Ulkopuolelta pittoreskilta näyttävä ravintola uhkuu kotoisaa maaseutuidylliä ja käsityöläishenkeä. Tiski on kasattu kokoon vanhoista ovista, pienistä ja suurista. Kattoja koristavat metallinaruista roikkuvat suuret hehkulamput ja välittömänä katseenkiinnittäjänä toimii omituinen mylly, joka lyhyen esityksen perusteella puristaa ainakin vehnäoraasta vihreitä terveys-shotteja. Jos paikan pientä kokoa ei ota huomioon (ahdasta on!), on visuaalinen puoli todella onnistunut. Ruoka onkin sitten mielenkiintoista, eikä vähiten siksi, että se on raakaravintoa, ts. ei juurikaan kypsennettyä, lihatonta, lisäaineetonta, tuoretta, eksoottista – siis kaikkea ihanaa ja terveellistä. Paikan menu vaihtuu kuukausittain ja on juuri sopivan kokoinen. Syötävää löytyy niin pieneen kuin suureenkin nälkään. Kuten yllä olevasta kuvasta näkyy, Solveig otti palan ranskalaista suklaakakkua, sillä aikaisemmin syömämme linssikeittoni oli tyydyttänyt suolamahan tarpeet. Mutta kuten kaikilla tytöillä, myös Solveig’lla on makeamasu. Kakku oli erinomaista. Siinä oli cashew-pähkinän, raakasuklaan, konjakin ja kanelin makua. Pohja koostui erilaisista siemenistä ja kookoksesta ja toi kivasti kontrastia super-makealle ja suussasulavalle suklaalle. Just like the real stuff. Raakaravinnon kuluttajan ei ainakaan tämän kakun perusteella tarvitse sinänsä luopua mistään, päin vastoin.

Ja sitten suolaiseen. Tulisen ja mausteisen ruoan ystävänä oli helppo valita listalta meksikolaisittain maustetut tortillat. “Meksikolaisuus” oli tässä tapauksessa myös kimchi-kaalta, idätettyjä vihreitä linssejä ja tahini-kastiketta. Varsinainen täyte, kuminalla, chilillä, pippurilla ja muilla meksikolaisilla mausteilla vahvistettu siemen- ja pähkinämurska, toi kivasti pyöreyttä ja täyttävyyttä muuten kevyeeseen ja vihreään kokonaisuuteen. Tahini-kastikkeen hieman karvas ja kermainen maku viimeisteli kokonaisuuden, yhdessä (ja tämä oli positiivinen yllätys!) kalonji-siementen, ts. ryytineidon siementen kanssa. Silti – ja tämä on hieman turn off – koin, että ruoka oli jossain määrin pettymys. Tulisuus, mausteisuus ja meksikolaiselle ruoalle tärkeä rasvaisuus olivat poissa. Ruoka ei missään nimessä ollut pahaa, vain kovin erikoista. Kokemuksena upea, mutta jatkossakin teen mieluummin täyden kympin keittiössäni omat tortillani salaisella reseptillä. Ehkä kokemusta myös varjosti hieman se, että olen lähiaikoina hurahtanut täysin Malmön Govinda’s-ravintolan intialaiseen ayurveda-ruokaan, jonka mausteisuus ja tulisuus – ja tasapainoisuus – ovat omassa luokassaan. Kaikki muu onkin maistunut jo tovin hieman tylsältä, tasapaksulta.

Lopuksi Solveig päätti vielä tilata raakaravintokeksin, joka komeileekin yllä olevassa kuvassa. Kyseinen pala innovatiivisuutta koostui tamarin-kastikkeesta, sipulista ja siemenistä. Näitä ei todellakaan syödä useampia kerrallaan, vaan juurikin teen tai virvoitusjuoman kanssa säästeliäästi, pieni pala kerrallaan. Makua dominoi kuivattu sipuli; maku, jonka tunkkaisuus, imelyys ja makeus jakaa mielipiteitä. Tässä tapauksessa sipulin vahvaa aromia tuki tamarin-kastike, ts. gluteeniton soijakastike, jonka vahva ja käynyt maku sopi hyvin yhteen sipulin kanssa. Neutraalisuutta, substanssia ja keveyttä toi varsinainen siementäyte, joka teki keksistä murean pehmeän, ei rapean. Erikoinen tuttavuus, jonka päälle olisi sopinut esimerkiksi ohut viipale makeaa tomaattia.

Yhden kokemuksen perusteella on mahdoton arvioida mitään, varsinkaan ravintolaa. Silti oli vaikea olla vakuuttumatta, koska Raw Food Housessa kaikki oli tehty viimeisen päälle. Kuriositeettina kyseisen raflan käymälän seinät olivat vain ja ainoastaan liitutaulua, ja katosta roikkuikin liitu, jonka asiakkaat olivat laittaneet ahkeraan käyttöön. Kyynisenä ihmishirviönä toki yritin bongata seiniltä härskejä vitsejä ja hakaristejä, mutta turhaan. Raw Food Housen asiakaskunta on niin balanssissa ja niin tyytyväistä elämään, ettei heillä tulisi mieleenkään tahrita vakiopaikkansa feng shuita. Asiakkaista puheen ollen… valtaosa oli keski-ikäisiä selvästi joogasta ja origameista innostuneita tätejä, joiden Kalifornia-rusketus huokui sisäistä rauhaa ja jatkuvaa ihmetystä kypsentämätöntä ruokaa ja muita asiakkaita kohtaan. Jo hetken kuvittelen, että vasemmalla ja oikealla puolella istuvat naishenkilöt olivat hurmaantuneet karismastani, kunnes tajusin, että he vain yksinkertaisesti pitävät hieman liikaa muiden tuijottamisesta. No, huvinsa kullakin. Itsehän keskityin ruokaan ja juuri päinvastaiseen eli siihen, että en katsonut ketään. Kuten yleensä.

Blogitoimituksen huomautus! Tänne menemme uudestaan! Katso kuinka monta ihanaa kakkua en ole vielä maistanut (enkä maista! T: Sebastian!)! Ja kuvitelkaa kuinka terveellisiä ja millaisia superfood-pommeja nuo suloiset makeapalat ovat!

Sista gymlektionen

Solveig — Mon, 14 May 2012 20:13:47 +0000

Vi har under hela våren gått regelbundet på Bodypump och Cxworx-lektioner i gymmet som ligger i samma hus som vår bostad. Det har varit jätteroligt att träna tillsammans och stämningen på svenska lektionerna har varit rolig. Ledarna har humor och på fredagar får man godis. Idag lyckades jag vinna sambon i biceps och då ledaren uppmanade oss att flexa med musklerna mot spegeln skuttade jag av glädje som en apa med händerna i krok. Jag har blivit stark. Men nu var det sista gången för mitt avtal tog slut. På bilden nedan ser man vår balkong förresten. Det har varit lyxigt att bo i samma hus med ett gym och förutom att träna har vi nästan dagligen hämtat kaffe därifrån då vi inte har haft någon egen kaffekokare.

Nu väntar blåbärspaj i ugnen och vi ska se två avsnitt Game of Thrones då jag missade ett under exkursionen. Spännande!

Tillbaka till den väldoftande vardagen

Solveig — Mon, 14 May 2012 09:10:05 +0000

Mina fötter börjar så småningom återhämta sig från Amsterdamexkursionen fast återhämtningen fick ett bakslag genast på lördag då vi träffade våra utbytesvänner på en sittning och dansade loss som crazy efteråt. Mer om sittningen senare. För nu njuter jag för fulla hjärtat av att vara tillbaka i vår underbart fräscha bostad i Malmö. Fast vi åt mycket väl på resan har jag saknat min bättre hälfts mat varje dag och jag har redan hunnit njuta av gammal god rågbrödsmorgonmål i sängen, en kryddig tofuwok, en värmande linssoppa med aubergine och omsorgsfullt stekt fried rice med bönor och vårrullor. Magen mår bäst av att vara hemma, fötterna mår bäst av att vara hemma – men bäst av allt mår hjärtat av att vara hemma. Av att dansa till lounge-musik från SomaFM med sin älskling och i lugn och ro se på en bra film som The Intouchables. The Intouchables berättar om vänskap och om hur det inte behöver vara slutet av livet att tappa sin rörelseförmåga eller vara med i kriminella gäng och bli hemlös.Nu har jag just avklarat en klädtvättningsrumba som start på måndagen och i tvättrummet hänger tiotals vackert frilliga klänningar med sina rosetter och torkar och doftar så fräscht som nytvättade kläder kan göra. Borta är all den unkna doften efter den händelserika exkursionen.

Som kontrast till det allt det underbara har jag också lyckats glömma bort att skicka veckomejlet till ELSAs medlemmar i söndags, söndra min “teamring” från exkursionen och slå bort en bit från min framtand. Men allt kan ju inte alltid vara perfekt.

I’M BACK!

Solveig — Sun, 13 May 2012 17:16:28 +0000

Jag är tillbaka från en alldeles underbar exkursion till Amsterdam. Vi besökte International Criminal Court och fick t.o.m. följa med Jean-Pierre Bembas rättegång. Vi diskuterade det liberala Amsterdam med tjänstemännen på Finlands ambassad. Vi köpte skor och kläder som var som godis och blombuketter. Vi gick hundratals kilometer tills jag inte klarade av att använda några skor alls och köpte ett par träskoformade morgontofflor och gick omkring i de istället. Vi knöt många men kortvariga vänskapsband. Vi hoppade överallt. Vi kastade bort vinterpälsen. Vi njöt av tiotals frappuccinos och froyos. Oh, underbara froyos dvs. frozen yoghurts. Tio gånger bättre än den bästa glassen jag någonsin ätit. Vi var på äventyr bland de underbara sneda husen och de smala mörka gränderna. Vi upplevde de röda lyktornas distrikt och sexmuséet. Vi blev dystra på Anne Franks museum och glada på en solig kanalkryssning. Vi träffade en surrealistisk svan och blev nästan rånade av en mycket sliskig man. Vi blev räddade av taxin och fnittrade ända in till morgontimmarna på hotellrummet. Vi gav slängkyssar åt främmande holländare och påstod att vi var från Norge. Vi blev fotograferade och filmade i vår galenhet av flera turister. Jag köpte en pink hatt, en pink-vit-randig kavaj och matchande klänning och utvecklade en stilig dansrutin i mina godisskor. Vi gjorde alltmöjligt utomordentligt galet och svetsades ihop till de käraste av vänner. Vi totalförälskade oss i det vackra Amsterdam. Amsterdam är som en stad av dockhus där allting är möjligt och vad som helst kan hända.

Bānlā khādya khā’ōẏā

Solveig — Sun, 06 May 2012 22:42:00 +0000

Tänään meille laittoi ruokaa kolme miestä Bangladeshistä. He tekivät pääruoaksi okraa, kasviksia ja riisiä, kun me sen sijaan tutustimme heidät suomalaisiin perinneruokiin tarjoamalla hernekeittoa alkuruoaksi ja mustikkapaistosta jälkiruoaksi. Lisäksi vieraanamme oli eräs suomalainen naapurimme, joten luonnollisesti keskustelun aiheet koskivat maidemme eroja. Keskustelimme erityisesti uskonnoista, uskontojemme säännöistä ja eroavaisuuksista. Heidän uskontonsa on islam, johonhan kuuluu esimerkiksi rukoileminen Mekkaa kohti viisi kertaa päivässä. Selvittääkseen missä suunnassa Mekka on, oli ystävällämme oma iPhone-sovellus, joka näkyy kuvassa ja joka aina osoittaa Mekkaan. Mielenkiintoista oli muun muassa kuulla kuinka he tosiaan rukoilevat arabin kielellä vaikkeivat he osaa sitä.

Olen tehnyt lähtöselvityksen lennolle – sillä huomenna matkustan Amsterdamiin!

Playing snapdragon

Solveig — Sun, 06 May 2012 09:45:31 +0000

Jag brukade förr skriva i bloggen varje dag för att minnas och värdesätta varje dag bättre. Det borde jag börja göra igen, för fast det tar en stund är minnen för värdefulla att glömmas och det ger en känsla av tacksamhet i slutet av varje dag. Det känns som att uppleva dagen pånytt och ger en känsla av närvaro på något sätt.

Ja, så igår ordnade vi helt spontant en fest för några av våra vänner och grannar. Som jag visste från förr skulle min vän från Bangladesh och min bättre hälft dela ett djupt intresse för kryddig mat så de stod en god stund och jämförde kryddorna i vårt kryddskåp och t.o.m. tjöt av glädje för sin gemensamma passion. Så lärde vi våra vänner Helan går så som den sjungs i Finland med umm-tsch-tsch ackompanjerad av vårt vackra “En liten fågel satt en gång och sjöng i furuskog”. Vi lyssnade till bengali rap och spelade snapdragon! Snapdragon är ett spel från medeltiden, sägs det, och går ut på att fylla en skål med nötter, torkade russin och brandy eller dylikt starkt – och sedan tända man eld på det hela. Senn är det meningen sjunga sången eller läsa dikten nedan varefter man helt enkelt plockar åt sig godbitarna genom elden. Om man gör det snabbt känner man inte mer än en våg av varmt vatten på sina fingrar. Det är lite spännande då man måste vara snabb och hjärnarn är inställd på att eld bränner och att man inte ska röra det. Man måste lägga den tanken och rädslan åt sidan och man tjuter närmast åt att det är spännande även om det inte egentligen bränner mer än hett vatten om man inte är tillräckligt snabb. Ingen brände sig och brinnande alkoholen som droppade skadade inte ens bordet. Spännande och väldigt roligt!

Here he comes with flaming bowl,
Don’t he mean to take his toll,
Snip! Snap! Dragon!
Take care you don’t take too much,
Be not greedy in your clutch,
Snip! Snap! Dragon!
With his blue and lapping tongue
Many of you will be stung,
Snip! Snap! Dragon!
For he snaps at all that comes
Snatching at his feast of plums,
Snip! Snap! Dragon!
But Old Christmas makes him come,
Though he looks so fee! fa! fum!
Snip! Snap! Dragon!
Don’t ‘ee fear him but be bold —
Out he goes his flames are cold,
Snip! Snap! Dragon!

Ikväll ska vi laga middag med två bengalier! Can’t wait!

Händelserik och underbar fredag

Solveig — Sat, 05 May 2012 00:04:36 +0000

Som ni kanske märkte på gårdagens text var jag lite down igår – men desto mer up har jag varit idag istället! På morgonen kom ett par tunga paket jag längtat efter. Mer om innehållet en annan gång. På eftermiddagen gick jag till Lund och köpa en signerad bok av ett mycket bekant ansikte, nämligen självasta Blondinbella – Isabella Löwengrip. Jag vet inte hur många år jag läst hennes blogg tillsammans med hundratusentals andra unga kvinnor och år efter år blivit mer och mer inspirerande av hennes framåtdrivande kraft och viljestyrka. För er som inte vet startade hon som en ganska normal tonårig tjej med en blogg om hennes liv. Bloggen växte så småningom till en mycket populär blogg och genom medvetna provoceringar lyckades hon med att göra bloggen den mest lästa bloggen i Sverige för en mycket lång tid. Under tiden började hon bygga ett bolag omkring hennes blogg och också ett bloggimperium vid namnet Spotlife. Hon har fortsatt tåga på med sin framgång inom entreprenörskap och har grundat fast hur många bolag inom sälj- och klädindustrin, har gjort Sveriges första fullständigt internetbaserade tittarprogram, grundat en egen tidning om självkänsla och karriär för kvinnor, startat ett eget investeringsbolag, har nu skrivit två böcker om hennes liv och erfarenheter och så vidare. Detta låter väl som en mycket framgångsrik 60-årigs CV? Ja, men det råkar sig att hon är först 21 år. Försök slå det ni! Man kan säga mycket om henne, men en inspirationskälla är hon oberoende. Fast det kändes helt surrealistiskt att faktiskt stå där och tala med henne och kramas, var hon precis som på bloggen. Före mig peppade hon en kokintresserad ung kvinna som ville sälja sina recept till tidningen och sedan berömde hon mig, tyckte min hy var som en dockas och berättade om hur att studera juridik varit också ett av hennes största drömmar. Efter mig träffade hon ett par juristpojkar som hon genast kände igen från ett par år tidigare i Lund. Otrolig närvaro.

Men något som jag såg ännu mer framemot idag var att träffa våra vänner. Vänner är otroligt viktiga för mig har jag insett flera gånger och det är sorgligt att snart vara tvungen att flytta iväg från alla dessa nya vänner och inte veta när och om vi ser dem igen. Vissa bor ju i Kina och Australien. Har på senaste tiden fått lära känna två polska personer till och vilka underbara människor de varit! Otroligt roligt sällskap med rätt portion artighet och social förståelse men också spontanitet och ren galenhet. Och vilka pålitliga vänner de är och hur lätt man blir nära med dem! Redan efter en dag känns det att man aldrig vill skiljas med dem. Så trevliga är de att tillbringa tid med och så kärleksfulla är de också tillbaka. Ärligare och öppnare folk har jag aldrig träffat så att de öppnat sig så snabbt som våra kära polska vänner. But then again är det omöjligt att dra samma kam över ett så stort folk – i synnerhet med erfarenhet av endast tre poler. Men har också genom ELSA hört väldigt mycket bra om polerna, så jag är helt klart inte den enda som blivit stormförtjust i poler i alla sammanhang. Kommer att bli sååå roligt att resa till Warszawa om 12 dagar!Idag lagade denna underbara polska kvinna tillsammans med sin härliga syster middag med sallad och borsch-soppa åt oss. Sedan lyssnade vi till kitschig 90-talsmusik och diskuterade världens fenomen och kulturskillnader (som alltid!) i trafikljusfärgad blinkande belysning och hade det otroligt mysigt. Imorgon är det dags för oss att ordna fest!

Brister i hjärtat av tanken att lämna allt dethär!

Kohta se on ohi

Solveig — Thu, 03 May 2012 20:39:22 +0000

Näkymä parvekkeeltamme lämpimänä toukokuisena iltana. Kesä on juuri saapunut Skåneen kun meidän paluuliput Suomeen on jo varattu ja vuokrasopimus irtisanottu. Enää kaksikymmentäkaksi päivää täällä. Tunteeni ovat ristiriitaiset. Kuten tavallisesti tapahtumarikkaiden aikojen kanssa – samalla tuntuu että aika on mennyt uskomattoman nopeasti, mutta samalla tuntuu että lyhyeen aikaan on mahtunut niin paljon. Samalla tuntuu, että paljon on vielä jäänyt tekemättä ja ajan ei vielä soisi loppuvan, mutta samalla ikävöin jo Turkua ja kaikkia ystäviäni siellä, uutta työpaikkaa ja uusia projekteja.

Toukokuu on touhua täynnä. Ensi viikolla matkustan ainejärjestöni kanssa Amsterdamiin. Sitä seuraavalla viikolla lähdemme vaihtoystävieni kanssa Varsovaan. Jossain vaiheessa pitäisi viettää läksiäiset, käydä Kööpenhaminassa ja ehkä Tukholmassa. Sitten vanhempani tulevat käymään ja kierrellään viimeisen kerran Skånessa ennen kuin jo roudaammekin muuttokuormamme takaisin Suomeen. Vaikka samalla iloitsen takaisinmuuttoa aiheuttaa surumielisyyttä se, että Turussa tukenani ei tule olemaan kumpikaan turkulaisista miehistäni – isoveljeni, joka osittain oli syynä siihen, että halusin Turkuun opiskelemaan, muuttaa nimittäin ulkomaille ja puolikkaani työskentelee kesän toisessa kaupungissa. Onneksi hyvä ystäväni on luvannut ottaa minut kattonsa alle, jos olostani tulee yksinäinen.